Papperstidningen är död. Not … yet.
Sofia Miriamsdotter, Daniel Sandström och Joakim Jardenberg talade den 2 november vid Malmö högskola om papperstidningens eventuella död.
Parallellt med diskussionen kring boken och e-boken löper samtalet om papperstidningens framtid i en tid då allt fler använder nätet som sin främsta nyhetskälla. Den stora skillnaden är kanske att debatten som papperstidningens överlevnad pågått sedan 1990-talet med för varje år ökad relevans. Häromdagen, den 2 november, hölls till exempel en föreläsning på Malmö högskola i ämnet. Som föreläsare återfanns Joakim Jardenberg, medieutvecklare och grundare av Mindpark; Sofia Mirjamsdotter, journalist och bloggare på samesamebutdifferent.se, samt Daniel Sandström, chefredaktör Sydsvenskan. Exakt vad man kom fram till, om något, vet jag inte. Men det skulle förvåna mig om man inte gemensamt konstaterade att tidningarnas (läs: dagspressens) problem med sjunkande intäkter och allt färre prenumeranter egentligen inte handlar om huruvida man förmedlar nyheter på papper eller inte. Problemet handlar om affärsidé – eller snarare bristen på en uppdaterad sådan. Inte förrän tidningspublicisterna inser detta kommer de att kunna göra reella affärsmöjligheter av sitt största hot – digitaliseringen.
//Peter
EDIT 09-11-05, 11.11: Läs gärna Peter Paunovics debattartikel i gårdagens Dagens Media. Den är relevant i sammanhanget.
Sociala medier – gille eller gissel?
De sociala medierna tar allt större plats i våra medvetanden och i vår tillvaro. Det anspråk de ställer på vår tid och vår uppmärksamhet är nu så stor att vissa företag ansett sig tvingade att förbjuda sin anställda att använda dem på arbetstid. Användandet får negativa konsekvenser för produktiviteten, sägs det.
Tror jag det. De sociala medierna funkar ju lite som ett digitalt, globalt fikarum. Och vem skulle få gjort något alls på jobbet om man hängde där hela dagen … Fast det är klart, att sätta hänglås på kaffemaskinen är kanske inte bästa draget om man är rädd om produktiviteten.
Det sägs också att kvinnorna dominerar de sociala medierna. Om det finns en koppling mellan det och fikarumsanalogin, vet jag inte – kanske finns det snarare en koppling mellan det och näringslivets chefers rädsla för de sociala medierna.
Hursomhelst. Rörande överens kan vi nog vara om att de sociala medierna är här för att stanna, och att de kommer att få stor genomslagskraft, inte minst vad gäller företagens sätt att kommunicera med sina kunder och politikers sätt att kommunicera med sina väljare. Och det kan bara vara bra.
//Peter
En föränderlig värld – på gott och ont
Det händer saker i böckernas värld, både roliga och mindre roliga. Sydsvenskan skriver om detta i sin artikelserie ”Kampen om läsarna”.
En av de mindre roliga sakerna är att böckernas värld blir alltmer ”affärsmässig”, i betydelsen att flera av de stora förlagen i allt högre utsträckning blir ”bokbolag” som producerar och säljer böcker som vore de vilken annan vara som helst. Produkterna skulle i princip kunna bytas ut mot vad som helst, det är expansion, produktavsättning, resursallokering, marknadsandelar och vinstmaximering som gäller i dag snarare än förläggarglöd, engagemang och litteraturpassion. Hur oundviklig man än vill definiera den utvecklingen, går det inte att komma runt risken för att smalare litteratur får stryka på foten i de stora förlagsgiganternas affärsverklighet.
En av de roliga sakerna är att böckernas värld blir alltmer ”affärsmässig”, i betydelsen att synen på att författaren mest ska vara glad över att någon vill ge ut hans eller hennes verk håller på att försvinna. Relationen mellan förlag och författare har till exempel i kölvattnet av den litterära agentens intåg blivit mer av en ”affär”, och i en modern syn på affärer strävar man efter win-win, det vill säga att båda parter ska göra en god affär. En annan rolig sak är att boken i sig själv håller på att förändras och hitta nya former, till exempel som e-bok. Nu är jag personligen inte någon större anhängare av just e-boken, själv föredrar jag, naturligtvis, enkla och vackra böcker i tryckt, analogt format.
//Peter
”Du ska inte äta det, du ska sälja det …”
Vem har kunnat undgå den så kallade köttskandalen, avslöjad av SvD häromdagen? Skandalen handlar om hur nästan 30 år gammalt kött (konserverat och frystorkat, från gamla beredskapslager) fortfarande är ute i cirkulation, och nu hamnat – Gud hjälpe oss – på europeiska krogar och storkök. För det verkar vara just ordet europeisk som är nyckelbegreppet här, inte egentligen köttets höga ålder. Enligt ett myndighetsbeslut får nämligen så här gammalt kött inte säljas som människoföda inom EU. Att exportera det till exempelvis Afrika går tydligen däremot alldeles utmärkt. Och här överträffar smaklösheten den mest smaklösa av alla smaklösheter. Sådant som inte ses som tjänligt att äta för européer går alltså enligt vår upplysta västerländska omvärldssyn utmärkt att ge till utomeuropeiska medborgare. Läs frilansskribenten Bitte Assarmos debattartikel i SvD om saken. Själv mår jag mest illa …
Hur smaklöst det här än är, kan jag inte låta bli att dra mig till minnes en (förmodad) skröna jag hörde för många år sedan. Den handlar om en i dag känd företagare i musikbranschen som på den tiden bl a handlade med restpartier, t ex konserver. En ”bekant till en bekant” hade köpt ett gammalt restparti konserverade köttprodukter och dristat sig till att öppna och smakprova en burk. Innehållet var ruttet och när bekantingen ringde till säljaren och påtalade detta faktum, möttes han av det indignerade svaret: ”Men va’ fan, du ska ju inte äta det, du ska ju sälja det …”
//Peter
Bananas!* kontra fullständiga nötter …
I gårdagens DN berättas det att dokumentärfilmaren Fredrik Gerttens film Bananas!* kommer att visas för svenska riksdagen. De riksdagsledamöter som tagit initiativ till filmvisningen menar att det multinationella bolaget Doles strävan att förbjuda filmen är ett hot mot yttrandefriheten och därför måste diskuteras.
Här är ett bra exempel på hur kampen om yttrandefriheten måste föras på alla plan, ständigt och oavbrutet. Minsta slapphet i greppet om denna så viktiga mänskliga rättighet, att få säga vad vi vill, resulterar nämligen i att mörka krafter genast försöker kringskära våra möjligheter att yttra oss. Stående ovationer till Mats Johansson (M) och Luciano Astudillo (S), riksdagsledamöterna som tagit initiativet till filmvisningen i vårt svenska parlament!
//Peter
Selektivt seende
I tidningen Resumés nätupplaga läste jag i dag en artikel som handlar om hur ovanstående film från Forum för levande historia blivit JO-anmäld av författaren Stefan Lindgren. Skälen kring JO-anmälan och huruvida den är berättigad eller inte är inget jag tänker orda om här. Däremot slår filmen mig som ett ypperligt exempel på hur man på ett intelligent sätt kan jobba med ironi och glimten i ögat även i sammanhang så allvarliga och angelägna som dem filmen åskådliggör.
//Peter